https://www.facebook.com/107396208100767/

Bjällerups sockens historia 1650 - 1950, Stora Bjällerupsvägen 6, Staffanstorp (2026)

18/05/2026

En del av de gamla bjällerupborna möter man i de så kallade sockenstämmoprotokollen, som finns bevarade från 1777 och framåt och numera förvaras i Bjällerups kyrkoarkiv på Landsarkivet i Lund / Arkivcentrum Syd. Sockenstämman var från medeltiden och fram till 1862 års kommunalförordningar det högsta beslutande organet i en socken eller församling, och vid sockenstämmorna diskuterade och beslutade sockenborna om allt från reparationer av kyrkan och prästgården, val av sexmän, kyrkvärdar, klockare och sockenhantverkare till rättskipningen, ekonomin och fattigvården i socknen. Liknande ärenden finner man även vid Bjällerups sockenstämmor, där jag idag tänkte göra ett nedslag i 1794–1795 års sockenstämmoprotokoll.

Det första ärendet gäller en riksinsamling till örlogsflottan, där prosten Schartau till slt lyckades klämma ur några slantar ur Bjällerups sockenbor, samt även förmå socknens rikaste person, krigsrådet von Gröninger på Bjällerups säteri att »sedermera anmäla sig» till insamlingslistan – men det kanske mest intressanta är att flera av sockenborna visade sig villiga att skänka pengar till insamlingen, mot löfte att det skulle förbli en engångssumma och inte röra sig om någon form av beskattning:

»År 1794 den 18 maj höll undertecknad kyrkoherde allmän sockenstämma med Bjällerups församling efter skedd tillsägelse från predikstolen söndagen förut. Pastor gav församlingen tillkänna 1:o att avsikten härmed var att, till följe av Consistorii Ecclesiastici cirkulär till stiftets prästerskap, lämna församlingens ledamöter tillfälle att visa ett förnyat prov av deras underdåniga tillgivenhet för konung och fädernesland, medelst frivilliga gåvor till örlogsflottans utrustande i den viktiga avsikt att försvara svenska flaggans heder och säkerhet, 2:o att en subskriptionslista nu komma att upprättas, där deras namn blevo antecknade, som anmäla sig vilja till detta ändamål på nyssnämnda sätt bidraga, och 3:o att kronobetjäningen komma sedan att enligt dessa förteckning uppbära de gåvor som blivit antecknade. Efter att pastor gjort föreställningar till församlingen för att uppmuntra dem till att härutinnan visa emot sin överhet sin skyldiga tillgivenhet, yttrade de samfällt sig vilja på det sätt till detta ändamål bidraga, att varje husfader, som något förmådde ville giva för hela sitt hushåll, utom drängarna, vilka fingo sedermera själva anmäla sig till den eller de gåvor som de ville utgöra. Därjämte yttrade en och annan av församlingen huru det ökade deras beredvillighet att efter förmåga bispringa deras överhet, då de gjorde sig försäkrade, att detta varken var eller blev någon skatt. Därefter uppropades husfäderna efter husförhörslängden, då vid uppropet av Stora Bjällerups säteri herr hovjunkaren von Gröninger anmälde att dess herr fader krigsrådet von Gröninger ville sedermera anmäla sig. De som vid de sedermera skedda uppropen var tillstädes, blevo efter deras egen uppgift antecknade till det belopp, som närlagda subskriptionslista närmare utvisar, vilken blev uppläst och undertecknades av tvenne åboar av församlingen. Ut supra. In fidem protocolli.
Henric Schartau
Förste stadskomminister
i Lund, och kyrkoherde i
Bjällerup och Stora Råby.»

Tre av besluten under 1795 års sockenstämmor är särskilt intressanta, eftersom de visar på att Bjällerup brydde sig om sina kvinnliga sockenbor och uppmuntrade deras välgång och självbestämmande. Den 25 mars 1795 hade exempelvis kyrkohusmannen Per Larssons änka Susanna Andersdotter ansökt hos landshövdingen i Malmö om att få behålla sin avlidne makens besittningsrätt till kyrkohemmanet Stora Bjällerup nr. 18, och att besittningsrätten efter hennes skulle övergå på hennes barn. Det sistnämnda var Bjällerups sockenbor inte lika nöjda med, men Susannas förstnämnda önskemål godkändes utan vidare diskussion och gjorde att Susanna blev ensam »herre på täppan» över Bjällerups kyrkohemman:

»Församlingen yttrade, att de härav inhämtat, att om det å ena sidan kunde anses med allmänna lagen överensstämmande, att avlidne kyrkohusmannen Per Larssons änka Susanna Andersdotter finge i sin livstid åtnjuta mannens besittningsrätt till huset nr. 18 i Stora Bjällerup vilket tillhör Bjällerups kyrka, så finner likväl församlingen igen, att Susanna Andersdotters hos konungens höga befallningshavande gjorda ansökan om städjas erhållande å förenämnda kyrkohus för något av hennes barn är stridande emot prästerskapets privilegier, och ländande till förfång för kyrkoherden i församlingen. Bjällerups församling tyckte därför rättast vara, att änkan Susanna Andersdotter må i sin livstid nyttja detta kyrkans hus och dit hörande jordegendom av åker och äng, men att efter hennes död det ankommer uppå höga vederbörandes prövning, vem som efter sig då företeende omständigheter, därtill kan finnas, efter lagar och privilegier, vara närmast berättigad.»

Vid samma sockenstämma lyftes även förslaget om att möjliggöra för flickan Karna Jeppsdotters fortsatta skolgång, så att hon kunde lära sig läsa och skriva bättre – vilket också godkändes i form av att varje fjärdedels hemman i socknen skulle bekosta hennes skolgång, och det som blev över skulle den fattige drängen Åke Andersson få så att han också kunde lära sig läsa:

»Pastor yrkade skyldigheten att därtill bidraga, det måtte flickan Karna Jeppsdotter varda bibehållen vid det hon lärt under detta årets skolgång, som ock att drängen Åke Andersson måtte läsa att läsa i bok. Församlingen beviljade en kappa korn av varje fjärdedels hemman i socknen och så i proportion, varav en tunna användes till förenämnda ändamåls vinnande med flickan Karna Jeppsdotter, och vad överbliver på lika sätt och i samma avsikt användas till förmån för fattiga drängen Åke Andersson och det för detta år, varom församlingens kyrkoherde anmodades att draga försorg.»

Två månader senare insjuknade arbetskarlen Måns Anderssons hustru Helena Jönsdotter i Stora Bjällerup, som då var i fyrtioårsåldern, i någon form av psykisk åkomma som gjorde henne »svagsint», vilket diskuterades vid Bjällerups sockenstämma den 31 maj 1795. Lösningen blev ett ganska stort ingrepp på bjällerupbornas personliga frihet, men uppenbarligen var man beredda att gå såhär långt för att en av socknens kvinnliga medlemmar skulle kunna behålla livet och få det så bra som möjligt:

»Uppå gjord föreställning beslöt församlingen att en person skulle varje dygn hålla vakt å lasarettet i Lund över arbetskarlen Måns Anderssons hustru Helena från Stora Bjällerup. Vakthållningen börjas på nr. 1 Stora Bjällerup och går så nummer efter nummer. Därefter på lika sätt med Lilla Bjällerup och Kvärlöv så länge herr lasarettsmedikus anse det nödigt.»

Hur gick det då för stackars svagsinta Helena, som sockenborna uppenbarligen oroade sig mycket för? Jodå, hon återhämtade sig, och slutade sina dagar först i april 1828 av »ålderdoms svaghet». ❤️

(på bilden syns prosten Schartau och krigsrådet von Gröninger på var sin sida av Bjällerups sockenstämmoprotokoll den 18 maj 1794)

23/04/2026

I slutet av år 1681 tillsatte den skånske generalguvernören Rutger von Ascheberg en kommission som fick i uppdrag att fastställa tiondeavgiften för Skåne och undersöka vilka av den skånska adelns gods som fortsatt kunde tillåtas ha veckodagsbönder. I samband med kommissionens förarbeten undersökte man därför bland annat de skånska godsens historia längre tillbaka i tiden, och ett av de gods som då besöktes var Bjällerups säteri. Godset hade inköpts 1680 av matematikprofessorn Martinus Nordeman (1636–1684) i Lund från ryttmästaren Mattias Otto Siöberg (1624–1692), som under kriget flyttat uppåt landet men tagit med sig gårdens gamla dokument. Enligt dessa dokument var Bjällerups säteri ett av de äldsta i Skåne, vilket Siöberg berättar mer om via brev till von Aschebergs kommission:

»Huad adelsgårdhens uhrgamble adelige sätheries friheter anbelanger, så ehuruwähl h:r stalmestaren Siöberg förmähl:r i sin bref, som ännu alla gamble documenter i Suerige hoos sigh hafuer, at Biellerupz säthegårdh warra een ibland de gamblaste sätherier j Skåne, på huilchen altijdh och continuerligen adell och ridersmän hafua hafft sinna sitz och immer hållit huus; så lichwähl af di antiquiteter man finner i gårdsens kyrckia, huilcka wij hafua efftersedt, finner man in emoth 200 åhr wngefehr tillbacka altijdh adell hafua der bodt.»

Det anno 2026 enda kvarvarande minnet i Bjällerups kyrka av adelns tid på säteriet är Gabriel Svales enorma gravhäll framför altaret, men när kommissionen besökte kyrkan 1681 fanns där fortfarande en bevarad herrskapsbänk med adelsvapen på, en större stol med uthuggna adelsvapen i koret, ett epitafium från mitten av 1500-talet över riddaren Claus Gagge – samt ett epitafium från tidigt 1500-tal, tydligen ditmålat i valvet närmast koret till minne över Bjällerups säteris första ägarinna, adelsdamen Erløf Tott:

»Och först a:o 1509 hafuer een fru der bodt benembdh fru Erlöf, som i sit epitaphio vnder huelfuet för choret skrifuer sigh fru till Biellerup gårdh, hennes fäderne och möderne wapn står der jämpte i uhrgammall malning, och så mycket kan merckia, synnis hon warra af Totternas slächte.»

När adelns storhetstid i Bjällerup avklingade skadades säteriet svårt under danska-svenska kriget, i synnerhet då den danska armén uppehöll sig på säteriet 1677 och bland annat stal med sig hela säteriets ladugård och stallet samt både dörrar, fönsterkarmar och fönster från mangårdsbyggnaden. Först efter kriget och i och med professor Nordemans köp av Bjällerups säteri kunde det blomma upp på nytt, vilket man kan läsa mer om i kommissionens undersökning 1681:

»Martinus Nordeman [har] i denne sommar iche alleena […] mycket reparerat sielfua wåhnhussen, som ehr it temblig wackert steenhuus, medh schön tacksteen, murat mellan stolparne, och wackra logamenter uthj, och een flugell wester uth, med kiällare vnder, i licka måtto af steen och bedecht med tacksten, uthan och i denne sommar upsat een wacker och stoor herregårdhsladha af 14 alnars brädh och moth een 40 alners längdh, som nu håller på at teckas; och des uthan ligger på platzen een quantitet wackert stoort timber till stallgårdh, huilcken näst Gudz hielp blifuer till sommaren opbygt, at han noghsampt effter sin proportion skall kunna suarra till sinna gambla sätheries privilegier.»

Därmed hade Bjällerups säteris andra storhetstid inletts, med innehavare såsom von Gröninger, Langelius, Laurel, Landby, Cronsioe, Unge, af Petersens och Trolle – men det är en annan historia!

12/04/2026

Bjällerup har aldrig varit en särskilt stor socken, vilket ofta har synts på folkmängden. Ju längre tillbaka i tiden desto mindre har socknens befolkning varit, vilket under 1600- och en bit in på 1700-talet trasslade ihop sockenbornas släktförhållanden rejält.

Utgår man exempelvis från Nils Mattsson (1685–1764) på gården Stora Bjällerup 7 (nere till höger i släktträdet nedanför) så kan man konstatera att han gifte sig med sin styvmors halvsysters dotter Elna Nilsdotter (vars kusin Rasmus Bengtsson för övrigt var gift med sin mors styvfars systersons dotter) och fick med henne dottern Anna Nilsdotter (1718-1788) som gifte sig med Per Larsson (1716-1743), en man som inte bara var hennes fars styvmors halvsysters halvbrors styvdotters son OCH hennes mormors brors styvdotters son, utan dessutom hennes morfars styvfars styvson. Med honom fick hon dottern Anna Persdotter (1740–1804), som kom att gifta sig med sin styvfars änkas brorsdotters son Nils Persson (1740–1817) – och som kort efter bröllopet lämnade Bjällerup för alltid, när de flyttade till Vismarlöv i Hyby socken. Kanske var detta för det bästa, för därmed upphörde de trassliga släktförhållandena i Bjällerups socken.

29/03/2026

Eftersom Bjällerup ligger så nära Lund och dess domkyrka föll det sig naturligt att ett flertal gårdar i Bjällerups socken var så kallade domkyrkohemman, alltså bondgårdar som ägdes av Lunds domkyrka men brukades av personer som arrenderade gårdarna av domkyrkan. Man kan därför hitta en hel del information om Bjällerups äldre befolkning i »Lunds domkyrkas arkiv» på Landsarkivet i Lund; i Lunds domkyrkoråds protokoll den 10 september 1765 kan man exempelvis läsa följande rader:

»§4. Framgafs ett emellan Rusthållaren Nils Haraldsson i Lilla Bjellerup och Domkyrkjobonden Truls Rasmusson på No 5 i Stora Bjellerup ingångit bytesContract, hwaruti den senare förbinder sig att utom afståendet af sitt åboende domk[yr]kjo hemman gifwa till byte åt den förra 1000 Dr Smt emot det han besittningsRätt å dess åboende Rusthåll bekommer, och warder wid denna åboeförwäxling till domkyrkjan i städja ärbudit 100 Dr Smt med flera omständigheter, som contractet innehåller.»

Domkyrkorådet sände ärendet vidare till domkyrkoinspektorn Bergendorf, som en vecka senare meddelade att han först ville undersöka Nils Haraldssons frejd och göra en ekonomisk översyn på domkyrkohemmanet, samt att städjan till domkyrkan borde höjas från 100 till 300 daler silvermynt. Domkyrkorådet gick på Bergendorfs linje och avslog ansökan om hemmansbyte i Bjällerups socken, men Nils Haraldsson gav sig inte utan överklagade beslutet till landshövdingen Carl Adlerfelt i Malmö. Hur det gick sedan förtäljer inte historien, men uppenbarligen gick landshövdingen på domkyrkorådets och domkyrkoinspektorns linje eftersom Nils Haraldsson kort därefter lämnade Bjällerups socken och avled 1768 i grannsocknen Kyrkheddinge.

20/12/2025

...och plötsligt var det redan fjärde advent, och julen står för dörren med allt vad det innebär av julklappslekar och trendigt julpynt – men hur såg egentligen julen ut förr i tiden? Hur firade man jul i Bjällerup för sisådär 130 år sedan? Vi lämnar över till Hans Andersson (1899–1981) på Lilla Bjällerup nr. 2, som berättar om hur det var när hans föräldrar, rusthållaren Bengt Andersson (1867–1946) och Elise Holmkvist (1871–1934) firade jul i Bjällerup i början av 1890-talet:

»Julfirandet förr var inte precis detsamma som nu. Det började med tillredelse, som utfördes på annat sätt än nu. Så till exempel var det slakt i slutet av november eller början av december. Sedan var det ljusstöpning, som utfördes på följande sätt. Man hade flätat ljusvekegarn upphängt på ett spett. Därefter doppades garnet ner i den så kallade ljusstöparen, som var nästan fylld med varmt vatten med påhälld varm talg. Sedan lyftes det upp, så att talgen stelnade. Detta upprepades tills ljusen fick sin tjocklek.

Samtidigt med detta var brygden. Den gick så till: man hade ett större kar och en bryggbalja. Karen skållades först med tillsatt enris och sköljdes. Sedan sattes karet på golvet och baljan på en så kallad bryggstol i köket. I baljan fanns ett hål i bottnen med en propp. Först hälldes kokhett vatten och sedan malt, så mycket som var avsett, åt gången. Detta skulle stå och dra en timmes tid, sedan togs proppen av och man lät vörtet, som det kallades, rinna av baljan ner i en spann och slog det upp i karet. Detta upprepades några gånger. Därefter sattes jäst till, när ölet var ljumt, och därpå lades ett täcke över karet, som fick stå till följande dag, då ölet hälldes på ankar. Den jäst som var ovanpå och på bottnen i karet, tog man väl vara på till julbaket. Detta bestod av grovt, sursött och fint bröd samt klenetter och gorånkakor. Man bakade så mycket grovt bröd att det räckte till påsk.

Julafton skulle allt vara iordningställt både inne och utomhus. Det brukades också att under julen giva kreaturen extra f***r. Juldagsmorgon och nyårsdagsmorgon besöktes julottan. Då gällde det att vara tidigt uppe för att hinna dit.

Maten var julafton färsk soppa, bruna bönor och fläsk, som åts i skymningen. Senare fram emot midnattstiden åts skinka, lutfisk, risgröt och klenetter. Nyårsafton brukades det med vitkålssoppa och skinka första måltiden och fisken och gröten den andra. Trettondagsafton åts gröt båda gångerna. Måltiderna utgjorde rester av skinkan, fisken och gröten de övriga juldagarna.

Julafton firades med dans och lekar. Man brukade springa omkring och skjuta lösa skott och vara omklädd under julen. Nyårsafton firades med eldar, och när det gamla året ringdes ut och det nya in, brukades det skjuta lösa skott. Från trettondagen till Knut brukade man gå omkring med stjärnan och sjunga. Kortspel förekom allmänt under julen ävensom dansen, som började strax om julen och pågick varje afton från ställe till ställe.

(ur »Julfirandet i min hembygd för omkring 40 år sedan. Efter mina föräldrars berättelse», manuskript från 1929 hos Folklivsarkivet i Lund).

10/08/2025

Genom åren har många olika familjer och personer bott på och ägt Bjällerups säteri, varav de flesta kanske inte gjorde något större väsen av sig, men för omkring 220 år sedan beboddes säteriet av en herre som så småningom hamnade i historieböckerna – nämligen läkaren Pehr Unge (1734–1812).

Doktor Unge, som han oftast tituleras i källorna, föddes den 15 februari 1734 i byn Bjättlunda i Timmele socken utanför Ulricehamn i Västergötland som son till inspektorn över Vadstena krigsmanshus Jacob Unge och dennes hustru Brita Rosén. Som artonåring flyttade han ner till Skåne och inskrevs 1752 vid Lunds universitet, där han inledningsvis studerade filosofi och teologi, men övergick 1754 till att istället studera medicin under sin morbror, medicine professorn Eberhard Rosén, adlad Rosenblad (1714–1796). Under året 1760 studerade han anatomi och förlossningskonst i Stockholm, men återvände snart till Lund där han 1762 disputerade på avhandlingen ”Specimen medicum de hydrope” (om vattensot), som ventilerades under morbroderns presidium och trycktes 1762 på Carl Gustaf Berlings akademiska tryckeri i Lund. Pehr Unge kunde därmed avlägga medicine doktorsexamen och förordnades omedelbart till anatomie prosektor hos sin morbror, en tjänst han dock lämnade redan 1764 sedan han utnämnts till provinsialmedikus i Malmöhus län.

Som provinsialmedikus gjorde han stora insatser för den skånska sjukvården, bland annat förbättrade han medicinalverket i grunden och införde koppympningen i Skåne, och för sina förtjänster utnämndes han inte bara till assessor och hedersledamot i medicinkollegium, utan dubbades även till riddare av Vasaorden. Efter trettio år i allmänhetens tjänst lämnade doktor Unge tjänsten som provinsialmedikus 1796 för att efterträda sin morbror Rosenblad som intendent vid Ramlösa hälsobrunn, där han genast upprättade planer för att bygga om brunnsanstalten. Dessa planer genomfördes också sedan de godkänts på högre ort, och vid Ramlösa hälsobrunn förblev doktor Unge i tolv år innan han 1808 lämnade Ramlösa – för Bjällerup.

Ungefär samtidigt som han tillträdde befattningen som intendent vid Ramlösa hälsobrunn 1796 hade nämligen doktor Unge börjat arrendera halva Bjällerups säteri, vars bruk han nu delade med krigsrådet von Gröninger. Till Bjällerup fördes därför doktorns många ägodelar, däribland ett etui med kirurgiska instrument, diverse verktyg för åderlåtning, ett bråckband, ett resapotek, instrument till koppsättning samt ett mikroskop, men i synnerhet doktorns dyrbara garderob – vad sägs om två kashmirvästar, tre sidenskärp, en vargskinnspäls, en pälskappa av sibiriskt lammskinn samt nittioåtta (!) skjortor? Självklart kombinerat med tre fickur i äkta guld, ett spanskrör (promenadkäpp) med elfenbensknapp och guldring samt ett pennf***r i elfenben innehållande tre tandpetare i rent guld (!).

Efter fyra års pensionärsliv på Bjällerups säteri avled doktor Unge den 7 oktober 1812 av (som det beskrivs i Bjällerups kyrkobok) ”ålderdoms bräcklighet”, och Lunds Weckoblad (som vid denna tid tillfälligt hade bytt namn till ”Nytt och Gammalt”) annonserade dödsfallet den 14 oktober 1812 med orden ”Assessorn och Riddaren af Kongl. Wasa Orden, Doctor Per Unge, död på Bjellerups Sätesgård, den 7 dennas, i en ålder af 78 år och 7 månader.” Några veckor senare hölls begravningen, men det är tveksamt om han verkligen fick sin sista vila på Bjällerups kyrkogård – kolumnen för begravningsdagen är nämligen tom i kyrkoboken.

Eftersom doktor Unge var ogift ärvdes kvarlåtenskapen, som uppgick till den ansenliga summan av 16,116 riksdaler banko, av hans åtta brorsbarn uppe i Västergötland. Kvar i Skåne och Bjällerup förblev dock minnet av doktor Unge, och hans alltid lika passionerade insatser för att förbättra skåningarnas hälsa och sjukvård ❤️

31/07/2025

På den vackra kyrkogården i Bjällerup står denna svarta gravsten, i form av en avbruten pelare på en blankpolerad piedestal. Nederst läses »Flickan Hilma Johansson Söfde *21.7.1894, +21.7.1912.» och upptill står det att hon dog »Genom Olycka i Wibyholm d. 20.7.1912.». Att det rör sig om en olyckshändelse låter ju dramatiskt nog, men faktum är att under denna gravsten vilar faktiskt det första svenska dödsoffret vid en flygolycka.

Vi tar det från början; vem var egentligen Hilma Johansson? Hon föddes den 21 juli 1894 på Tågra gård under det stora adelsgodset Sövdeborg i Sövde socken som dotter till Johannes Olsson (Blixt) och Elna Olsson; fadern var då tjänstedräng på gården, men avancerade sedermera till ryktare och fick då förhoppningsvis lite bättre möjlighet att försörja de sammanlagt åtta barnen, varav Hilma var näst yngst. Själv flyttade Hilma hemifrån i tidiga tonåren och begärde officiellt prästsedel hösten 1910 då hon fått tjänst som piga hos hemmansägaren Lars Svensson på skatterusthållet Lilla Bjällerup nr. 10 i Bjällerups socken, dryga 3,5 mil från hemsocknen Sövde. Där var hon ännu i tjänst halvtannat år senare, under den där ödesdigra sommardagen 1912 som skulle bli hennes sista i livet.

Aftonbladet omnämner händelsen på följande sätt den 21 juli 1912, under rubriken »Svår flygolycka i Lund»:

»Vid kapten H. Sundstedts flygningar i Lund på lördagen inträffade en synnerligt svår olyckshändelse. Kapten Sundstedt hade vid halv 9-tiden stigit upp för att flyga till Bjerred. På grund av att propellern var för kort lyckades kapten S. ej höja sig mer än 20 meter. Han sänkte sig då något för att ta ny ansats. Det föll sig emellertid därvid icke bättre än att maskinen rusade in i den ganska stora folkskara, som samlats för att åse flygningen, och att en 17-årig flicka, Hilma Johansson från Bjellerup, fick ett fruktansvärt slag av propellern. Hennes vänstra arm blef totalt avsliten, den högra skadades svårt och dessutom erhöll hon allvarliga skador i huvudet. Så fort sig göra lät infördes den sårade flickan till lasarettet i Lund. Hon hade genast vid olyckstillfället förlorat medvetandet. Ännu på söndagsmorgonen var hon emellertid vid liv.»

Hilmas liv gick dock inte att rädda, och vid middagstid den 21 juli – bisarrt nog på sin egen artonårsdag – somnade hon in utan att ha återfått medvetandet. Den 22 juli 1912 skriver Dagens Nyheter under rubriken »Svenska aviatikens första dödsoffer» att »Tjänsteflickan Hilma Johansson, som i går skadades vid kapten H. Sundstedts flygning, har i dag på middagen aflidit på Lunds lasarett.» I artikeln framgår det även att Hilma tydligen inte ens befann sig i folkmassan som nyfiket tittade på kapten Sundstedts flygningar den där lördagen; kanske skulle hon bara cykla in till Lund för att hämta en födelsedagspresent? (det där »Wibyholm» på gravstenen syftar uppenbarligen på Vipeholm, som man mycket riktigt måste ta sig igenom när man färdas från Bjällerup till Lunds stadskärna); tidningsartikeln fortsätter nämligen:

»En massa människor hade samlats för att åse flygningarna, bland dem var dock inte den dödade flickan, som troligen ej alls hade reda på flygningen. Hon kom cyklande tillsammans med en väninna på en bygdeväg som leder förbi fältet, där flygarna tänkte stiga ned. Vägen är mycket brant, hvarför båda flickorna stego af cyklarna i afsikt att leda dessa uppför backen. Dessa terrängförhållanden förklara hvarför de båda flickorna icke sett maskinen och ej heller kunnat höra det surrande ljudet från motorn, som afstängts sedan kapten Sundstedt upptäckt att propellern skadats. Själf kunde han ej se de båda flickorna förrän det redan var för sent.
Motorn sattes så åter i gång, men maskinen föll nästan lodrätt ned. Den ena af de båda flickorna hade nog sinnesnärvaro att kasta sig omkull på vägen. Hon kom under maskinens ena vinge, men förblef fullständigt oskadad. Hilma Johansson däremot blef stående på vägen och träffades i vänstra skuldran af maskinen, med förut nämnda sorgliga påföljd. Skadorna i hufvudet torde hon ha erhållit vid fallet mot marken. Hon ägnades genast den omsorgsfullaste vård, men läkarna insågo genast att allt hopp var ute. Utan att ha kommit till sans afled hon kl. 11 i förmiddags.»

Så fanns hon då inte mer, tjänstepigan Hilma Johansson som kom att bli det första svenska dödsoffret vid en flygolycka. Tyvärr har jag inte ens lyckats hitta något fotografi på henne, men än så länge finns i varje fall hennes grav kvar orörd i Bjällerup – och om jag får säga det själv är gravstenen den vackraste på hela kyrkogården

05/03/2023

Visste ni att Bjällerup har varit föremål för en akademisk avhandling? Med sina tjugo sidor är det kanske inte den längsta avhandling som producerats vid Lunds universitet, men det är ändå lite speciellt att den då 22-årige Nils Ohlsson Gadde (1834–1904) valde just Bjällerup som uppsatsämne. Han hade tidigare samma år avlagt filosofie kandidatexamen och försvarade den 10 maj 1856 klockan 8 på morgonen sin avhandling ”Om Stora Råby och Bjellerups socknar i Skåne”, såsom det formuleras på försättsbladet till avhandlingen ”med Vidtberömda Filosofiska Fakultetens i Lund tillstånd för vinnandet af Lagerkransen”.

Nils Ohlsson Gadde var son till en förmögen handelsman i Lund och hade ingen omedelbar koppling till Bjällerup – anledningen till att han valde just denna socken beskriver han själv i avhandlingens inledning på följande sätt:

”Då hågen för en noggrannare kännedom i statistiskt, topografiskt, antiqvariskt m. fl. afseenden om vårt kära fosterland på sednare tider börjat göra sig allmänt gällande och då en noggrann insigt i hvart och ett ämne ej kan vinnas utan kunskap om dess delar, så har jag med detta lilla arbete velat bidraga härtill, i synnerhet som sockenbeskrifningar utgöra grundvalen till provinsernas och hela landets statistik. Detta lilla försök, utan några anspråk på fullkomlighet, öfverlemnar jag nu till mina läsares gunstbenägna påseende, under hopp att ej blifva för strängt bedömd.”

Avhandlingen består mestadels av statistiska tabeller och ekonomiska redogörelser, och man får nästan känslan att Nils Ohlsson Gadde inte var särskilt intresserad av Bjällerups socken (han lämnade dessutom så småningom den filosofiska fakulteten för den medicinska, där han utbildade sig till läkare och slutade sina dagar som sjukhusdirektör vid Lunds lasarett) men emellanåt blir avhandlingen en riktig guldgruva för den som har sina rötter i socknen. Såhär beskrivs exempelvis gårdarna och bostäderna i Bjällerup vid mitten av 1800-talet:

”Husen uppföres vanligen af korsvirke med så kallade spröteväggar, fogade eller, som det här kallas, klinta med lera, under halmtak samt blott en våning höga. Åbyggnaderna hållas för öfrigt snygga med hvitmening och vårdas i allmänhet väl, men äro nästan alltid fuktiga och osunda, isynnerhet som allmogen ganska sällan förskaffar sig golf af bräder, utan nyttja lergolf.

Boningslängan innehåller vanligen förstuga, dagligstuga, en s. k. sommarstuga, kök och packhus. Dagligstugan med sina brokigt målade möbler är det egentliga boningsrummet, vanligtvis står här ett långt bort vid sidan åt gården och vid dess öfra ända en stor stol, öfver denna hänger en så kallad parerhylla, hvarå böcker, glas, porcelain uppsättas.

En stor, mycket hög säng står vid andra sidan af rummet, vid ugnen är en kakelugnsbänk samt vid dörren en gåsbänk. I sommarstugan eller om den ock kallas kamerset, hvilken saknar eldstad, stå kistor, sängar och skåp, som äro utsirade med blommor och brokiga kransar omkring egarens namn.

Utom boningslängan finnes vid hvarje gård vanligen trenne andra byggnader, som jemte densamma äro byggde så att de bilda en fyrkantig gårdsplan, inredda till loge, stall, fähus m. m. Då timret på sednare tider stigit högt i pris och tillgången på brändt tegel är lätt, så har allmogen börjat att uppföra sina hus med grundmur af tegel samt med höga och sunda rum.”

24/12/2021

En riktigt God Jul tillönskas alla och envar som bor i Bjällerup, som har sina rötter i Bjällerups socken eller är intresserade av socknens historia!

18/11/2021

Genom åren har många gamla Bjällerupsbor fått sin sista vila på Bjällerups kyrkogård, där gravminnen av olika utföranden och storlekar ännu står kvar. De flesta av dessa är i sten, med vissa undantag. På kyrkogårdens norra sida står exempelvis detta vackert smidda järnkors, med följande gjutna text:

MINNE
ÖFVER
F. D. LADUFOGDEN O. MÅRTENSSON
FÖDD D. 6/3 1802. DÖD D. 2/1 1873.
MENNISKA HÄR SKALL DU STANNA

Om denne herre berättar Bjällerups kyrkoböcker att ”Trädgårdsmästaren Ola Mårtensson på Qvärlöf” avled den 20 januari 1873; både yrket och dödsdagen skiljer sig alltså från uppgifterna på järnkorset. Födelsedatumet är dock detsamma, och Bjällerups husförhörslängder berättar att Ola Mårtensson föddes den 6 mars i Harlösa socken, och inflyttade 1852 från Lund till Bjällerup där han blev trädgårdsmästare hos fröknarna Trolle och Falkenberg på Kvärlövsgården. Där stannade han kvar även efter att han lagt trädgårdsmästaryrket på hyllan, och förmodligen erhöll han någon form av pension av sina forna arbetsgivare, de ogifta fröknarna. Även Ola Mårtensson förblev ogift livet ut, och vilar nu till den yttersta dagen under det vackra järnkorset på Bjällerups kyrkogård.

Bjällerups sockens historia 1650 - 1950

18/05/2026

23/04/2026

12/04/2026

29/03/2026

20/12/2025

10/08/2025

31/07/2025

05/03/2023

24/12/2021

18/11/2021

Adress

Webbplats

Aviseringar

Genvägar

Dela