24/08/2026
Två debattartiklar, publicerade i Sydsvenskan den 22 augusti och i Dagens Nyheter den 23 augusti, sätter fingret på samma glapp: det mellan den av riksdagen beslutade omställningen till en personcentrerad god och nära vård som innefattar patientlagens intentioner och patienternas faktiska vardag.
Hans-Inge Persson, aktiv i föreningen Spetspatienterna, knuten till GPCC och närståenderepresentant i vården, lyfter hur organisatoriska gränser fortfarande kan styra vården mer än patientens samlade behov. Susanna Eriksson Lindberg, patient sedan 25 år tillbaka på grund av den genetiskt ärftliga hjärtmuskelsjukdomen LMNA-dilaterad kardiomyopati, beskriver hur en patient som ber om information, provsvar och inflytande fortfarande behöver känna sig ”besvärlig”.
Men en evidensbaserad personcentrerad vård där en av grundstenarna är delaktighet är inte en extra tjänst som vården bara ska erbjuda när tid finns, skriver de. Patientlagen säger att vården så långt som möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten. Den slår också fast att patientens behov av trygghet, kontinuitet, säkerhet och samordning ska tillgodoses.
Forskningen ger ytterligare skäl att gå från ord till handling. Susanna lyfter den randomiserade PROTECT-studien på personer med KOL och/eller hjärtsvikt. I den fick interventionsgruppen utöver sedvanlig vård personcentrerat stöd genom en digital plattform för tvåvägskommunikation och strukturerat telefonstöd. Patienterna som fick stödet hade en långsammare försämring av livskvaliteten, kortare sjukhusinläggningar, färre sjukskrivningar och ett lägre nyttjande av specialistvården. De hade också lägre hälso- och sjukvårdskostnader och högre hälsorelaterad livskvalitet jämfört med kontrollgruppen. Kärnan i denna studie finansierad av GPCC, Vetenskapsrådet, Hjärt-Lungfonden och ALF var partnerskapet: att patientens erfarenheter, resurser, mål och livssituation fick vara med och forma vården.
Debattinläggen beskriver att för att personcentrerad vård ska bli vardag krävs:
– styrning och ledarskap som gör personcentrering till ett ordinarie arbetssätt, inte ett tillfälligt projekt
– tid, utbildning och resurser för vårdens medarbetare
– kontinuitet och samordning över organisatoriska gränser
– uppföljning av patienternas faktiska delaktighet, trygghet och resultat
Hans-Inge Persson och Susanna Eriksson Lindberg argumenterar för att patienter inte är passiva mottagare längst ut i en vårdkedja. De är kunskapsbärare och medskapare – och den enda självklara parten genom hela vårdförloppet. De menar att tillräcklig evidens finns för att gå från ord och tidsbegränsade projekt till verkligt genomförande.
Länkar till artiklarna:
➡️ Varför finns inte Region Skånes vård till för patienterna? – Sydsvenskan: https://www.sydsvenskan.se/opinion/varfor-finns-inte-region-skanes-vard-till-for-patienterna/
➡️ Låt patienter bli delaktiga i vården – DN: https://www.dn.se/insandare/lat-patienter-bli-delaktiga-i-varden/
