07/07/2026
Vi lär barn att uppföra sig. Att städa upp efter sig. Att anpassa sig efter olika sammanhang. Vi ber dem att dela med sig, säga tack, vänta på sin tur och visa hänsyn. Vi guidar, tillrättavisar, förklarar och låter dem successivt lära sig hur man fungerar tillsammans med andra människor.
Under semestern har jag sett mina egna barn och mina syskonbarn göra just det. Plocka undan efter sig i poolbaren, se sig omkring efter skräp innan de lämnar stranden. Småprata med personalen på hotellet och säga tack. Försöka ta lagom mycket mat för att inte behöva slänga. Titta sig omkring innan de går fram till buffén för att inte tränga undan någon annan.
Sedan ser jag vuxna.
Vuxna som lämnar sopberg efter sig och förväntar sig att någon annan ska plocka upp. Som blockerar buffén och fyller tallrikarna till brädden som om de aldrig sett mat innan. Vuxna som gör frustrerade gester med händerna åt personal som inte förstår deras knackiga engelska och skyndar på tillräckligt bakom kantinerna. Som paxar solstolar och fightas för just den skugga som tillhör deras parasoll. Stora sällskap med vuxna svenskar som brölar, stökar i poolen och kommer halvpackade till midsommarfirandet mitt på dagen.
Jag småpratar med pizzabagaren som skakar på huvudet. Inte åt barnen, utan åt vuxna som staplar ett berg av pizzaslices på tallriken trots att det står små barn och väntar lydigt bakom dem. ”The children are very polite”, säger han vänligt. Jag hör strandvärden, i dialog med en annan från personalen, förvånat utbrista ”they always pick up their own rubbish from the beach”, medan han nickar mot vårt stora sällskap. På riktigt? Jag skäms över att det är uppseendeväckande!
Det pratas ofta om den förlorade unga generationen. Om ouppfostrade barn. Om respektlösa tonåringar. Samtidigt räcker det med några minuter i olika kommentarsfält på Facebook, eller, som i beskrivningen ovan, en vistelse på ett hotell vid Medelhavet för att bli påmind om vuxnas ofullkomlighet.
Jag ser barn som, i stora drag, försöker göra rätt. Och sedan alltför ofta vuxna som tycker att de själva står över de regler de kräver att barn ska följa. Det betyder förstås inte att alla barn uppför sig väl eller att alla vuxna gör fel, men kontrasten är slående. Kanske ställer vi ibland högre krav på ett enskilt barn än på hela jävla vuxenvärlden?!
Det hela är märkligt, för vuxna har allt det barn ännu inte har. De har livserfarenhet, en välutvecklad hjärna, förmåga att tänka långsiktigt, reglera sina impulser och förstå konsekvenserna av sitt agerande. Om någon borde kunna visa hänsyn, vänta på sin tur och ta ansvar för sin eget skit, är det rimligen vi.
Det är lätt att skylla på den yngre generationen. Betydligt svårare att rikta blicken mot den generation som faktiskt uppfostrar den. Kanske borde vi, innan vi beklagar oss över dagens ungdom, fundera över vilken vuxenvärld vi visar upp för dem.
