Cássandra Winther - Föräldraskap i fokus

Cássandra Winther - Föräldraskap i fokus .

06/06/2026

Till dig som oroar dig för att du inte ska kunna ge dina barn en rolig sommar.

Kanske har ni ingenting speciellt planerat utan kommer att vara hemma i lägenheten största delen av sommaren, kanske har ni inte ekonomiska möjligheter att hyra stuga eller göra några andra längre utflykter. Kanske har du en tung känsla av att inte kunna göra sådant som ”alla andra” gör och oro över att barnen inte ska ha något att berätta vid skolstarten. Kanske har ni en hel del planerat, men du känner ändå att det inte är tillräckligt. Jag vill ge dig lite tröstande ord, även om jag inte vet hur det känns för just dig just nu.

Min övertygelse är nämligen att det som verkligen betyder någonting är att vi tittar in i ögonen på våra ungar. Oavsett om vi sitter vid medelhavet, på en brygga i Småland, en klippa i Bohuslän, en bänk i närmsta park eller hemma på balkongen. Det viktigaste är att vi kramar dem, leker med dem, läser för dem, lyssnar på dem och dansar med dem. Att vi låter dem vara uppe sent, bygga kojor, äta frukost i soffan och på andra vis få känna känslan av frihet på sommarlovet. Sommaren ska ge dem tid för återhämtning och tid med oss. Tiden, det är tiden som betyder något.

Det som sjunker in i deras kroppar och sparas för evigt är mycket av det där som inte kostar någonting. Så som känslan av att somna sommarsvettig intill en förälder eller upplevelsen av trygghet och omsorg när man skrubbar sina knän. Doften av blommor, solen mot nosen under cykelturen och småpratet i sängen på morgonen. Det är de små stunderna av närvaro, när vi delar ett skratt eller bygger ett nytt minne tillsammans, som betyder något. Det är i det lilla, inte i det stora. Inte i det materiella, inte i utflykter eller resmål som går att rada upp på en lista. Det är ingen tävling eller jakt på flest aktiviteter, utan handlar om hur vi har det och vad vi känner när vi är tillsammans.

Extra viktigt är det att påminna sig själv om detta just nu när det extra lyckligt och härligt i flödena på sociala medier. Vi ser ljusklädda glada barn vid skolavslutningar och examensfirande, bilder från flygplan på väg mot medelhavet, restaurangbesök med fullproppade bord och IKEA-uppslagsliknande sammankomster på nyoljade pooldäck. Bakom bilderna pågår livet precis som vanligt hos oss alla. Operfekta liv, röriga liv. Mänskliga liv som inte är roliga alltid, men som innehåller stunder av total perfektion.

Om du har ditt eller dina barn hos dig nu - ta deras händer, dofta i deras hår. Säg deras namn, le mot dem. Har ni skrattat tillsammans idag? Pratat om något spännande? Lyssnat på varandras drömmar? Läst en spännande bok? Kramats?

Att ni har varandra betyder allt, det blir en bra sommar. En tillräckligt bra sommar.

Foto: Pexels/Anna Rye

Min 9-åring funderade nyligen över fenomenet med föräldrar som pressar sina barn inom idrotten, i skolan osv. Varför hål...
04/06/2026

Min 9-åring funderade nyligen över fenomenet med föräldrar som pressar sina barn inom idrotten, i skolan osv. Varför håller vuxna på sådär, undrade han. Kan de inte bara göra det bättre själva? Han beskrev det som att vissa föräldrar ”liksom använder sina barn som sköld, för att själva känna sig starkare eller bättre”.

Han gestikulerade intensivt, som han gör när han blir engagerad, och stannade sedan upp för att dela sin bild av hur han har blivit bemött.

- Ni har aldrig pressat mig, mer pushat mig.
- Vad innebär det att pusha då?
- Alltså så att jag har plockat fram mitt inre. Ni har uppmuntrat mig kan man nog säga, inte pressat mig så att jag gjort det för er skull.

Han fortsatte vidare att reflektera över det där med att han ändå vill göra oss stolta, att han vill att vi ska tycka att han är duktig. ”Vad tror du att du behöver göra för att vi ska vara stolta över dig då?”, frågade jag. ”Inte direkt vara bäst på planen eller få A i alla ämnen, utan mer att jag … men att jag bara ska försöka vara mig själv”, fick jag som svar.

Finare blir det inte!

(Delat med hans godkännande)

27/05/2026

Kunskap och forskning, vad ska vi med det till? Tex använda det för att lyckas behålla ungarna inom idrotten! Viktigare än någonsin. ♥️

Vi sjunker ner i soffan efter läxläsning, middag och sena träningar. På tv rullar trailern för en kommande dokumentär om...
15/05/2026

Vi sjunker ner i soffan efter läxläsning, middag och sena träningar. På tv rullar trailern för en kommande dokumentär om ungdomsfängelser. En chef vandrar igenom den sterila korridoren och konstaterar det vi alla förstår, att det där inte är en plats för barn.

Vår 15-åring sträcker sig för att ta kontrollen och pausar. Han pratar intensivt om förebyggande insatser kontra straff. Vissa ungdomar kanske inte ens går att rädda? Han problematiserar och testar sina tankar, som så många gånger förr. Finns det något som verkligen fungerar, undrar han. Om vi inte når dem innan de hunnit bli förstörda av vuxenvärlden, finns det då någon räddning?

Om. Om.

Om det funnits ett svar, en mirakellösning, för de komplexa samhällsutmaningar som inkluderar barn och ungas utsatthet hade vi inte sett några sterila korridorer förberedas, förklarar jag. Det fungerar uppenbarligen inte ultimat i nuläget, men ingenting tyder på att den riktning vi går i nu skulle vara bättre. Jag ser på honom att han gör sig redo att kasta in nya argument, men innan han fortsätter vänder jag mig till min fru som har arbetat med socialt arbete i över 20 år. Är de hopplösa, frågar jag retoriskt, och vet hennes svar.

I sitt arbete har hon mött många ungdomar som slussats mellan HVB-hem, SiS och familjehem. Som har bytt socialsekreterare gång på gång. Levt skyddade, flytt hals över huvud för att rädda sitt liv. Barn som ätit frukost vid otaliga köksbord innan de hunnit fylla 15 år. Det är ”de hopplösa” hon möter varje dag, och hon står kvar.

Hon finns där när ingen annan gör det. Hon kan exalterat berätta om en ung vuxen som för första gången får sova i en helt ny säng. En säng utan fläckar. På en kudde där innan annan har lagt sitt huvud. Eller en ungdom som får ett startkit från IKEA med kastruller och skinande rena bestick som ingen annan har haft i munnen. Hon delar glimtar av de där små guldkornen då ungdomarna/unga vuxna har tagit steg i rätt riktning. Kanske hittat en praktikplats som fungerar, ett nytt sammanhang i en lokal förening eller brutit med en destruktiv familj. Förstå hennes glädje när en ungdom lyckas harva sig igenom skolan och ta sig till studenten. Då står hon där med ett plakat, oftast ensam, ibland med någon kollega, men aldrig i ett hav av vuxna.

Inte sällan smiter hon iväg till en lugn del av hemmet för att ta ett samtal eller svara på ett sms om vardagliga saker som vilka grader jeans ska tvättas eller hur potatis kokas. Hon har flertalet återkommande alarm som påminner om väckning av ungdomar som äntligen börjat gå till skolan och behöver en bestämd knuff för att upprätthålla strukturen. Samtalen kan också handla om akuta saker, som att en ungdom mår dåligt och behöver vård eller har hamnat i en situation där polis har blivit tillkallad. Det finns inte ett hav av vuxna kring den unga som tar studenten, och definitivt inte vuxna som står där kvällar, nätter och helger.

När vi sitter där i soffan och diskuterar hårdare åtgärder, ber jag min son att fundera över hur många av alla dessa ungar som har haft en enda person som har stått kvar. Så som hans mamma har gjort för många. Kanske har hon till och med räddat liv, menar jag. Hans tankar är inte färdigtänkta, utan frön till hans förståelse av världen. I detta fall en värld milslångt ifrån hans egen. Jag välkomnar dem och förstår att de är en spegling av den tid vi lever i. Av rädsla. Avhumanisering. Av en retorik som splittrar vårt samhälle.

… men ”de hopplösa” då, är de hopplösa?

Det som kan konstateras är att vuxenvärlden har varit HOPPLÖST usel på att stå kvar. Somliga av alla dessa ungar har tur, för där står en person som min fru. Hon som ger tvättråd, sitter i polisförhör, i väntrummet på psykiatrin och står där med ett plakat. Hon som liksom får vara en ungdoms hela hav, eller kanske som en fyr av hopp.

Foto: Pexels/ Zackarias Hagström

Han ”tappar det”, dvs blir frustrerad och tar ut det på sin omgivning, vilket resulterar i att jag tappar det. Dominobri...
13/05/2026

Han ”tappar det”, dvs blir frustrerad och tar ut det på sin omgivning, vilket resulterar i att jag tappar det. Dominobrickorna, ni vet. Affektsmittan. Den emotionella överkokningen. En explosion på några sekunder utspelar sig i köket, sedan är det över. Jag går in i badrummet för att göra mig i ordning och landa in i mig själv. Han går upp på sitt rum med bestämda steg. Kanske väser vi något åt varandra innan vi skiljs åt, kanske drar jag till dörren bakom mig lite extra för att markera att jag är riktigt förbannad.

Tio minuter senare möts vi i hallen. Jag har hunnit svalna och är precis på väg att be om ursäkt för att jag inte lyckades hålla ihop mig själv, men han hinner före. ”Vad var det i mitt beteende som fick dig att känna sådär?”, undrar han. Hela mitt inre blir varmt och mosigt. En 15-årig kille som så ofta bjuder in till dialog efter friktion. Nyp mig.

Vi turas om att ta det där första steget mot varandra efter konflikter, vilket jag föreställer mig till stor del hör ihop med att jag verkligen har bett honom om ursäkt i olika situationer genom åren. För att jag har visat honom vad det innebär att ta ansvar över sig själv i en relation, kanske? För att jag har erkänt mina tillkortakommanden, försökt se saker från hans perspektiv, visat mig villig att omvärdera mina beslut och eftersträvat ömsesidig respekt snarare än en auktoritär föräldraroll där jag alltid vet bäst. För att jag har varit mänsklig, med allt vad det innebär, och försökt väcka mig själv när jag klivit in i rollen som ”duktig mamma som lär ut vad som är rätt och fel” i situationer då han har behövt bli lyssnad på. Inte uppfostrad.

Menar jag nu att jag har varit en exemplarisk mamma? En mamma som har full koll på mitt barn och alltid når fram? En förälder som kommer tackla alla kommande utmaningar i föräldraskapet på ett stabilt sätt? Icke.

Har jag uppfostrat honom till en felfri person? En lydig unge som aldrig gör några misstag? Ett perfekt A-barn som nickar, bockar och alltid är en fantastisk version av sig själv? Nope.

Mitt fokus har varit att älska honom gränslöst, och visa att min kärlek till honom tål konflikter av alla slag. Den tål att vi båda har dåliga dagar eller perioder, att vi trampar snett och gör bort oss. Den tål att vi är oss själva med våra eldiga temperament och vår intensitet. Kärleken står pall när vi ryker ihop högljutt på köksgolvet eller tjafsar i telefonen, eller när han gör misstag i olika sammanhang. Den är inte beroende av hans prestationer eller av att han alltid gör som jag vill. Den är villkorslös.

Vi pratar förtroligt. Vi skrattar. Vi skriker. Vi loopar runt i livliga diskussioner om allt från filosofiska frågeställningar till heta politiska frågor. Vi kramas. Vi ryker ihop. Och när det krävs så reparerar vi, för det är så kärlek fungerar.

12/05/2026

Vi sitter i bilen på parkeringen. Det är fredag och jag är så fruktansvärt trött. I baksätet svallar känslorna över en besvikelse; högljutt med tårar, skrik och små händer som dunkar frustrerat i sätet. Blundar, lutar mig tillbaka, pratar lugnt. Efter en stund börjar frustrationen och besvikelsen ebba ut. Jag försöker känna in vad som kan trösta - hålla handen? En kram? Jag förklarar vad jag förväntar mig inne i butiken. Vi måste gå in, men jag lovar att det ska gå fort. Han är arg, vi går in.

Väl inne i butiken faller ett barn, knappt stort nog att nå upp till äpplena, ihop i en liten frustrerad hög på golvet. Mössan glider ner över ansiktet, hon gråter och den lilla kundvagnen rullar iväg. Föräldern snäser något kyligt, utan att se på barnet, och går iväg med bestämda steg. Barnet ligger kvar. Min unge, fortfarande sur på mig, tittar storögt på situationen och fattar min hand hårt.

Mellan brödhyllorna hörs nästa utbrott. Ett mindre barn ropar ut sin önskan, mamman skäller ogenerat ut pojken - som skriker ännu högre när hon går vidare. Jag känner hur min unge trycker min hand ännu hårdare.

Vid hyllan med tomatsåser står en flicka som verkar vara jämnårig med min son. Hon pratar försiktigt med sin mamma, som irriterat och onödigt högt svarar: ”Prata högre! Jag hör fan inte vad du säger!”. Min unge tittar på mig med stora, förvånade ögon.

Under de där knappa tio minuterna i butiken blir jag påmind om hur svårt vi vuxna ibland har att ta hand om oss själva – och om hur denna brist drabbar våra barn. Jag vet hur det känns att vara trött, stressad och pressad. Jag vet hur svetten lackar, hur snaran drar åt när man bara vill få saker gjorda, hur svårt det är att balansera sin egen utmattning när barnens känslor kokar över. Men jag vet också att när vi är ute i världen – i en butik eller på stan – så är våra barn som små djurungar på savannen. Och på savannen är det vi vuxna som ska skydda och värna, inte hota, skrämma eller överge.

Jag påminns om en text av Janusz Korczak, läkare, författare och förespråkare för barns rättigheter:

“You say: It’s exhausting to be with children.
You’re right.
You say: Because you have to get down to their level.
Get down, lower yourself, bend, stoop.
You are wrong.
What exhausts is not that,
but the fact that you have to rise to the height of their feelings.
Rise, stand on tiptoe, reach up,
to avoid hurting them.”

Vi behöver stå på tå, för våra barn behöver oss. När vi sviker dem i affekt, när vi låter stressen och utmattningen ta över, lämnar vi dem ensamma att försöka förstå en värld som är alldeles för stor och för svår för dem. Det handlar inte om att vara perfekt – ingen av oss är det - men det handlar om att vara medveten. För våra barn ser oss, hör oss, känner oss. De märker varje tonfall, varje reaktion, varje gång vi orkar och varje gång vi inte orkar stå kvar. De små händerna som griper tag i våra, de stora ögonen som söker våra för att förstå världen. Vi är allt de har att luta sig mot.

Vi är människor. Mänskliga. Trötta och stressade. Men mitt i allt måste vi påminna oss själva: vi är deras beskydd på den här savannen, exempelvis i bruset mellan hyllorna i en stormig butik. Vi behöver vi visa att kärleken och tryggheten finns där, inte vara rovdjuret som angriper.

03/05/2026

”Såg du att alla som kom till bordet sökte trygghet hos dig?”

Förra sommaren besökte jag en restaurang tillsammans med ett större sällskap. Det krävdes inte många minuter för att förstå att arbetet på restaurangen inte gick som på räls och de unga medarbetarna sicksackade mellan borden med smått förvirrade ansiktsuttryck. Efter en stund kom en av dem fram till vårt bord för att ta beställningar och det gick väldigt knackigt. Osäkert, vingligt och långsamt. Någon vid bordet fick upprepa sin beställning, en annan fick inte svar på sin fråga kring vilket vin som funkade bäst till maten och en tredje undrade över innehållet i en av rätterna vilket tvingade den unga servitören ut i köket. Kinderna blev rosiga, drycken serverades sedan med skakiga händer och flera saker behövde dubbelkollas innan rätt mat levererades till bordet.

Under kvällen hade vi ett par olika unga tjejer och killar som serverade, tog beställningar och plockade disk. Restaurangbesöket var rörigt från start till slt och det fanns uppenbarligen inte tillräckligt med stöd för de unga som försökte axla sina nya jobb. Efter middagen vände sig en i sällskapet till mig och menade att alla som kommit fram till bordet dragits till mig, vilket inte var ett dugg märkligt eftersom jag tidigt greppade att de behövde lite stöttning. Jag tänkte såklart på att vara extra schysst. Lugn, tydlig och trevlig.

Se till att vara just det, extra schysst. Var den vänliga rösten, stabila blicken och det lugnande leendet när unga försöker finna sin plats i olika sammanhang. Kanske tar det lite tid, kanske går det lite knackigt - men var schysst.

”Undra hur jag kommer att se tillbaka på detta när jag är vuxen?”, säger 9-åringen och reflekterar över ett nytt steg ha...
26/03/2026

”Undra hur jag kommer att se tillbaka på detta när jag är vuxen?”, säger 9-åringen och reflekterar över ett nytt steg han har tagit i livet. I hans röst finns en stolthet, samtidigt som han roas av det berg han hade byggt framför sig. ”Tänk att jag trodde det skulle vara så obehagligt, sen var det inte alls så farligt”.

Fantastiskt fint! ♥️

Serien Heated Rivalry, om två unga hockeyspelare som blir förälskade i varandra och inleder en intensiv, hemlig relation...
22/02/2026

Serien Heated Rivalry, om två unga hockeyspelare som blir förälskade i varandra och inleder en intensiv, hemlig relation, har varit en snackis de senaste månaderna. Att många heteros*xuella kvinnor blivit närmast besatta av berättelsen har uppmärksammats i roliga klipp på sociala medier, men också i texter som menar att heteros*xuella män har något att lära om begär, sårbarhet och om att låta den ömsesidiga lusten stå i centrum.

Jag var tvungen att dyka in i några undersökningar och studier.. 🐝

Enligt RFSU (2024) uppger ungefär hälften av svenskarna att de är nöjda med sitt s*xliv och kvinnor är generellt något mer nöjda än män. När det gäller s*xfrekvens så visar en sammanställning från Folkhälsomyndigheten (2023) att svenskar i genomsnitt har s*x 2,8 gånger per månad. I jämförelse med 1996, då en liknande undersökning genomfördes, har frekvensen minskat över tid (oklart med hur mycket) även om det finns variation inom olika målgrupper. Förklaringarna till minskningen varierar också; Vissa pekar på distraktioner som stress, skärmar och ett ständigt uppkopplat liv som påverkar både närvaro och lust. Andra har en starkare betoning på samtycke och rätten att säga nej, där s*x i högre grad bygger på ömsesidig vilja snarare än på förväntningar eller normer.

Även om det ofta pratas om kvalitet framför kvantitet, så visar forskning att frekvens, relationsnöjdhet samt känslor av kärlek och närhet är positivt korrelerade med varandra (Allsop et al., 2021). Mer frekvent s*x är dessutom förknippat med en ökad sannolikhet att uppleva både en och multipla or**smer, vilket i sin tur hänger samman med högre s*xuell tillfredsställelse (Cerwenka et al., 2021).

En utmaning som kvarstår är det så kallade or**smglappet - dvs att män får or**sm betydligt oftare än kvinnor vid heteros*xuellt s*x. Glappet syns i flertalet studier, exempelvis i forskning av Frederick et al. (2018) där 95 procent av heteros*xuella män uppgav att de alltid eller vanligtvis får or**sm, medan motsvarande bland heteros*xuella kvinnor var 65 procent. Forskning av Willis et al. (2018) visar samtidigt att kvinnor som har s*x med kvinnor generellt rapporterar fler or**smer. Samma sak syns i tidigare nämnd forskning av Frederick et al. (2018) där 86 procent av homos*xuella kvinnor uppgav att de vanligtvis eller alltid fick or**sm vid s*xuell intimitet, medan motsvarande siffra för heteros*xuella kvinnor var 65 procent. Detta bekräftas av McElroy och Perry (2024) som dessutom fann att kvinnor oftare får or**sm vid onani, än vid heteros*xuellt s*x.

Andrejek, Fetner och Heath (2022) synliggör i sin forskning att både kvinnor och män ägnar sig åt s*xuella beteenden som i större utsträckning betonar mäns njutning än kvinnors. Skillnaden i or**smfrekvens förklaras alltså troligen inte främst av att kvinnor generellt har svårare att få or**sm, utan av hur s*xet utformas, tex att fokus ligger på vaginal pe*******on trots att de flesta kvinnor behöver klitorisstimulans för att nå or**sm. Sociala normer, bristande s*xualkunskap och att mannens or**sm ofta ses som avslut på s*x bidrar till glappet, liksom bristande kommunikation.

Det talas samtidigt ofta om att s*x inte bara handlar om att få or**sm, och det är givetvis sant att s*xuell tillfredsställelse och intimitet är mer komplex än så. Men när vi vet att or**smfrekvensen skiljer sig åt mellan män och kvinnor, blir frågan: vems uteblivna or**smer är det vi avfärdar som mindre betydelsefulla?

Jag tänker på Rozanov (i serien): ”Did you think that I would leave you like that?” och hoppas att männen försvinner in i Heated Rivalry tillsammans med sina fruar.

”Sen kommer alla att få veta om du blir befordrad eller inte”. När orden landade hos mig gick ett sus av obehag genom kr...
11/02/2026

”Sen kommer alla att få veta om du blir befordrad eller inte”. När orden landade hos mig gick ett sus av obehag genom kroppen.
Skammen slog till med full kraft för ett ögonblick när det gick upp för mig att mitt namn antingen kommer att stå överst eller underst i ett beslut som kommuniceras ut i organisationen. Lyckats, eller misslyckats.

I samma stund drogs jag tillbaka till tiden då jag höll föräldrakurser, till alla samtal om hur viktigt det är att inte ständigt värdera och bedöma barns prestationer. Om risken med att tidigt lära dem att deras värde sitter i vad de gör, snarare än i vilka de är. Om vikten av att inte bidra till att de går genom livet styrda utifrån, av andras beröm och omdömen, utan i stället ges utrymme att hitta sina egna drivkrafter och mål. Behovet av att bli bekräftad och erkänd bär vi alla på ändå, och i sig är det inte nödvändigtvis ett problem. Det blir däremot problematiskt när prestationer, titlar eller andra framgångar får berätta vilka vi är.

Att utsätta sig för obehaget som följer med att utmana sig själv på olika sätt är viktigt, men minst lika viktigt är det att reflektera över varför vi gör det vi gör. Att bottna tryggt i oss själva, så att framgångar och bedrifter kan få vara ett plus i kanten, men aldrig det som definierar oss. För det som definierar oss är hur vi får andra att känna när de befinner sig i vår närhet eller tittar in i våra ögon. Det som definierar oss är de band vi knyter till människor omkring oss, och till oss själva.

När jag kom hem från intervjun som följde efter att jag lämnat in min ansökan tittade min nioåring på mig och frågade: ”Hur gick det med din berättelse om vem du är som lärare?”. Jag skruvade på mig och svarade svepande att det är svårt att veta hur någon annan kommer att bedöma mig. Han såg på mig en sekund och sa sedan, lite förvånat: ”Jaha, men du vet vem du vill vara som lärare - och det är väl viktigast av allt?”.

Vi är aldrig våra prestationer, vi är våra relationer. I dem hittar vi precis vilka vi är, oberoende av vilka guldstjärnor och prestationer vi samlar på oss genom livet.

Bild: Melike B, Pexels.com

Adress

Kristianstad

Telefon

0708889750

Webbplats

Aviseringar

Var den första att veta och låt oss skicka ett mail när Cássandra Winther - Föräldraskap i fokus postar nyheter och kampanjer. Din e-postadress kommer inte att användas för något annat ändamål, och du kan när som helst avbryta prenumerationen.

Kontakta Universitetet

Skicka ett meddelande till Cássandra Winther - Föräldraskap i fokus:

Genvägar

Dela