29/03/2026
Vad händer efter en doktorsexamen i sociologi? Det är så klart olika beroende på vem du frågar. För Filip Olsson bar det av till Italien. Vi ställde några frågor till honom om tiden efter doktorandstudierna.
Hej, Filip! Vad har du haft för dig under det senaste året?
– Efter doktorandtiden jobbade jag i ett halvår på Institutet för Framtidsstudier, där jag bland annat forskade på AI och diskriminering. Efter det flyttade jag till Florens!
Du är Max Weber Fellow på EUI i Florens just nu. Kan du berätta vad det är och hur du fick din postdok?
– Max Weber Fellow är en väldigt unik typ av postdok som finns på European University Institute i Florens. Det är världens största postdok-program, och samlar nyblivna forskare från fyra discipliner (historia, sociologi, statsvetenskap och juridik). Under två år får man möjlighet att forska på i princip vad man vill. Själva tjänsten går att söka en gång per år, och det är öppet för forskare från hela världen.
Vad handlar ditt nuvarande projekt om?
– Jag jobbar just nu med ett par olika projekt. Delvis har jag fortsatt forska om nationalism, diskriminering, och högerextremism, men jag har också börjat på ett nytt projekt som handlar om hur kulturproduktion formar våra attityder och värderingar. Där analyserar jag innehållet i hundratusentals filmer och tv-serier för att kartlägga trender över tid och hur dessa påverkar tittaren.
Hur är det att bo i Florens?
– Det är jättebra! Staden är otroligt vacker och vädret (fram till sommaren…) är fantastiskt. Själva universitetet ligger i ett gammalt kloster på kullarna ovanför Florens, vilket är en skön kontrast mot Frescati.
Vad är det roligaste med ditt jobb?
– Som sociolog har vi fördelen att vi kan forska på i princip vad som helst. Det gör att jobbet känns väldigt fritt och kreativt, vilket jag verkligen uppskattar. Sen skadar det inte att man kan ta regelbundna sovmorgnar.
Vilket är ditt bästa tips till studenter som funderar på att doktorera?
– Många sätter rätt höga förväntningar och krav på sig själva redan innan de börjat doktorera, vilket kan vara stressande och lätt leda till ”imposter syndrome”. Något vi ofta glömmer är att doktorandutbildningen är just en utbildning. Vi förväntas inte – och kan inte – vara fullfjädrade forskare som vet vad vi gör under själva utbildningen. Vi kommer ”slösa” tid på sidospår, göra fel, och antagligen skriva några av våra sämsta artiklar – och det är okej och förväntat! Vi kommer också lägga massa tid på att förstå hur man doktorerar, och det är också en del av processen.
