16/03/2018
Eva Andén (1886-1970) är mest känd som Sveriges första kvinnliga advokat samt en tidig förespråkare för kvinnlig rösträtt. Hon blev medlem i Uplands 1906 och har i nationens årsskrift s. 89–92, berättat om några av sina minnen från nationen, nedan följer ett utrdrag. Hela texten finns att låna och läsa i nationens bibliotek.
”Som infödd Uppsalabo var det inte en alldeles ny krets jag kom att inträda i, då jag som en ganska blyg recentior var med om det första landskapet och den första festen. En hel del av seniorerna hade jag redan fått respekt för såsom kamrater till min äldste bror. Med åtskilliga av recentiorerna hade jag i de tidigare barnaåren levererat slagsmål och sedan umgåtts med på något vänskapligare fot.
1906 begagnades ännu den raka studentmössan. Man kan inte säga att den gjorde sig särskilt bra, varken på studenterna, som i många fall fick ett alldeles oförskyllt fromt utseende, eller på studentskorna med de dåtida håruppsättningarna balanserade med många hekton hårnålar och valkar – och så långa kjolar även i vardagslag svepande över golvet.
Det har väl sagts en del hårda ord om nationsbyggnaden, och det sa’s många klandrande ord om den ganska ovårdade gården. Under min studietid valdes Carl Milles och Carl Eldh till hedersledamöter i nationen och ”Vingarna” och ”Mor” placerades i trädgården, vilken inringades av en mur. Och nationsbyggnaden! I sin rätlinjighet, redighet och kärvhet utan prål och utsmyckningar är den väl ett hus som passar upplänningarna. Inte var det vackert invändigt på den tiden, men det var trivsamt åtminstone i de rum, som i vardagslag begagnades. De s.k. skönhetsvärdena var inte många. Det fanns förstås ett ”finrum” – förmaket – där nationens elegans var koncentrera, kallt och tillbommat utom när det kom främmande. Jag har ett minne av att särskilt ”förklädena” vid balerna placerades där. Må nu sena tiders ungdom inte tro, att det var någon sorts garderob.
För de studenter som hade sina föräldrahem i Uppsala, blev väl nationen inte samma tillhåll som för andra. Mn nog vet jag själv vad det betydde att kunna kila in och läsa alla sorters tidningar, även hemförbjudna, och att få en pratstund med kamrater, som man annars inte träffade.
…
Det var inte nog med diskussionerna på landskapen. Det fanns också någonting som jag tror hette ”söndagssupning” och som i själva verket inte var så mycket supning som dess mer söndagseftermiddagskaffedrickning naturligtvis med avec och med ett föredrag av någon nationsmedlem. Hur ofta dessa kafferep förekom, minns jag inte, men jag kommer särskilt väl ihåg ett, då jag själv inledde en diskussion om Kvinnans politiska rösträtt. Sam Larsson satt ordförande, välvillig och sympatisk. Striden var het. Somliga opponenter tyckte att kvinnorna var för dumma och somliga att de var för själsfina för att få rösträtt. Jag avslöjar inga namn. Den enda närvarande studentskan, utom föredragningshållaren, hade ”Hjärne-feber” och var anti. Det var på den tiden, som man med bibehållet allvar fick bemöta sådana argument i rösträttsdiskussionen som att ”Beethoven har ingen kvinnlig motsvarighet!”
